Distansförhållande under en pandemi

Ibland får jag dm's på Instagram från tjejer som också har distansförhållande och vi kan skriva några rader om tips och hur det känns, vad som är jobbigast osv - och det är väldigt fint att känna att man inte är ensam i något som ofta kan kännas just otroligt ensamt. Det här året har verkligen varit prövande, inte bara på mig och F som förhållande, men också på ett personligt plan för mig. Att det inte bara räckte med ett distansförhållande i olika länder med 6 timmars tidsskillnad, så kom det även en pandemi mitt i allt. Tänkte att jag kan skriva ett inlägg om hur det är, både för er som kanske också är i en liknande situation men också för att det kan vara nyttigt och kul att gå tillbaka och läsa senare i livet. Jag har sagt till F att vi borde pitcha in en filmidé om den här tiden och kärlek över atlanten under en kris hehe.

Iallafall så har vi haft ett distansförhållande (till och från) under ett års tid nu och hade något frågat mig om just distans för ett par år sedan hade jag svara - aldrig i livet. Jag behöver otroligt mycket närhet, bekräftelse och kärlek. Men på något sätt går det ändå, och jag är glad över hur lång tid vi ändå lyckats hålla ihop trots avståndet. Först var ju tanken att jag skulle åka till New York några gånger om året och stanna där någon/några månader i sträck för att sen vara hemma i ett par månader, i en period på två år. Det gick ändå rätt bra och tiden gick fort, främst när jag var hemma. För att sen kastas in i ett helt annat liv och en helt annan värld i New York, som en honey moon. Även om det var jobbigt att vara ifrån varandra i mellan åt så var det ändå en speciell känsla att ha något helt eget äventyr tillsammans och alltid något att se fram emot. Tanken på att "det här kommer vi alltid minnas och ha med oss i hela livet" tog liksom över dom jobbiga känslorna. Är fortfarande glad att vi vågat och stolt över Frank som fått sin dröm uppfylld innan 25 års ålder. Det var liksom en grej han berättade för mig på vår första date, att hans dröm är att få jobb i New York, så jag har varit beredd på att dagen skulle komma en dag och hade aldrig velat sätta stopp för det. Är också glad att jag har ett så pass flexibelt jobb där jag kunde åka med 6 månader förra året och ändå kunna fortsätta med min egna grej vilket var viktigt för mig att ha. Vet att han kommer göra samma sak för mig i framtiden. 

Jag kom hem från New York i slutet av november förra året och tanken var ju att jag egentligen skulle åka tillbaka efter jul. Men eftersom vi flyttade ut ur vår lägenhet där och F flyttade in hos en kompis efter nyår så sköt vi fram det lite och bokade Mexico i slutet på januari istället. Där hade vi verkligen 10 helt magiska dagar. Där bokade vi även en hemresa till Stockholm för honom i mars och sen skulle jag åka till honom i NYC i början på april och vara där hela våren, precis som förra året. Tji fick vi! Gränserna från/till USA stängdes ca 5 dagar innan han skulle komma hem i mars och jag fick avboka min långresa också. Även om det var otroligt jobbigt och ledsamt för stunden så hade vi ändå hoppen uppe om att det här bara var en säkerhetsåtgärd som skulle återgå till det normala efter någon vecka och att jag ändå skulle kunna åka till honom. Det tunga börjar bli nu, när vi inte setts sen Mexico för 3 månader sen och vet fortfarande inte när vi kommer kunna ses igen. 

Vet ärligt talat inte hur vi fixar det när jag tänker efter, men jag tror att nyckeln är att bara ta dag för dag. Så fort jag börjar räkna månader, veckor eller tänka långt fram så känns det nästan som att jag ska drunkna. Jag blir liksom helt översköljd av känslor och sorg som knappt går att hantera. Det är en sån konstig och typ rastlös känsla i hela min kropp och jag behöver ibland liksom bara lägga mig och sova eller gå ut på en lång lång promenad. Men jag har på något vis lärt mig att ta emot dom känslorna för att sen lägga undan dom dagen efter, och då känns det lite bättre. Innan har man liksom kunnat boka en resa och åka dagen efter om man vill, men det är en sån maktlös situation vi befinner oss i nu. Och det blir såklart ännu jobbigare när man vet att man inte kan alls, och ingen kan göra något åt saken. Även om jag är otroligt stolt över oss och tacksam för att vi är respektfulla mot varandra och aldrig skyller det här på varann så skulle jag ljuga om jag sa att vissa dagar inte känns som ett totalt mörker och allt känns hopplöst. Och även om jag längtar ihjäl mig efter att ses så får jag också redan nu en klump i magen av att behöva säga hejdå sen igen. Jag är så trött på alla dramatiska hejdå'n på flygplatser runt om i världen. Kommer nog för alltid hata att säga hejdå efter den här tiden.

Men till en lite mer positiv sida då. Varje dag är faktiskt inte skitjobbig, utan till slut vänjer man sig faktiskt och hittar en ny vardag och nya rutiner tillsammans på avstånd. Jag uppskattar min egentid. Är också otroligt tacksam över FaceTime och det är bland dom mysigaste stunderna på veckan. Ser så fram emot att jag flyttar till eget (och även F flyttar till egen lägenhet i veckan!) så vi kan få vara i fred och prata med varandra hur mycket som helst. Det är så skönt och mysigt att bara få prata på om allt och ingenting. Han visar hur det ser ut i New York nu, går förbi våra favorithus och gator och berättar om vardagliga saker som har hänt. Eller så pratar vi bara strunt i timmar. Det enda knepiga är att vi har 6 timmars tidsskillnad i mellan oss, och det kan vara rätt frustrerande om man ska klaga på något. En av de viktigaste sakerna enligt mig i vårt förhållande och något jag värdesätter otroligt är att vi alltid är snälla och uppskattande mot varandra. Det förenklar mycket nu i distansen. Hittar jag på något kul så är F alltid mitt största fan och nästan överdrivet peppande haha. Vi unnar varandra bra saker som händer, både på gemensamma och egna plan, och det tycker jag är väldigt fint. Oavsett hur länge det här pågår så tror jag vi kommer ha den här tiden som en tillgång i vårt förhållande för resten av livet och det håller vi båda fast vid när det känns tufft. Det är liksom en "klarar vi det här, klarar vi allt" känsla och den är ganska häftig.

Nu har vi varit tillsammans i drygt tre år, men ska jag vara ärlig så känns det inte ens som två år haha. Vi har varit ifrån varandra så mycket att det knappt kan räknas som tre år. Jag längtar iallafall ända ner till tårna tills det här är över. Ett (typ ofrivilligt) distansförhållande i en sån här ovisshet är inget jag skulle önska någon. Men jag känner så med er som är i samma sits, jag vet exakt hur det känns och att vissa dagar kan vara skit. Jag försöker hålla hoppet uppe och ta varje dag som den kommer även om jag såklart dagligen tänker på den dagen vi kan ses igen och all tid vi har att ta igen. Då kommer jag aldrig släppa taget haha <3

Gillar

Kommentarer