2020

I slutet av varje år brukar jag skriva ett inlägg med mina mål för året, och när nästa år närmar sig slutet brukar jag gå igenom målen för att se vad jag uppnått och inte. Jag tänkte göra ett sånt inlägg, men efter det här året så har mitt fokus varit på allt annat än att uppnå mål. Det här året har varit så himla konstigt på många vis och istället för att sträva framåt har jag verkligen stannat upp och känner mig mer tacksam och ödmjuk för det som faktiskt betyder något. Vänskap, hälsa och familj. Sånt tar jag verkligen inte förgivet längre.

Kollar jag tillbaka på det här året så är det mest som en dimma där allt bara svävat ihop. Det är liksom mycket jag knappt minns och bara har förträngt. I stora delar av det här året har jag känt mig så tom, varken lycklig eller olycklig - bara försökt få vardagen att gå. Oj vad ledsen, nere och hopplös jag känt mig många gånger. Samtidigt som 2020 har varit ett år jag alltid kommer minnas med två stora milstolpar jag är extremt tacksam över. I slutet på mars köpte jag ju min första egna lägenhet!!! I ett område jag bara vågat drömma om innan. Fan vad den här lägenheten har räddat mig det här året. Det har varit så otroligt viktigt för mig att få ha en trygg plats att landa på, där jag får pyssla, vara ifred och göra precis vad jag vill. Och känslan av att lyckas efter att ha sparat, kämpat och drömt i flera år - oslagbart.

Till slut, efter en lång och annorlunda vår, kom sommaren. Som vi alla behövde så mycket. Även fast den här sommaren inte kommer gå till historien som en av dom bästa somrarna, så hade den sina ljusglimtar. En midsommarhelg, ett härligt 25-årsfirande med vänner, fix i min lägenhet(!!) och sen kom ju Frank hem i augusti. Tänk att vi inte hade setts sen Tulum i januari. Där och då vågade man knappt hoppas på någonting efter ett tungt halvår med restriktioner, tidsskillnad, inställda flyg, lock-downs och en stor hopplöshet. Men till slut så fick vi kramas igen.

Blir helt varm i hjärtat när jag ser den här bilden. Också lite helt tårögd när jag tänker på att jag hittat någon som också har hittat mig. Och vill vara med mig mer än något annat. Sen dagen vi blev tillsammans har allt bara känts så självklart och hemma så att säga ja var enkelt <3 Vi var ju i Kroatien på Hvar i 17 dagar i slutet av augusti för att F skulle vara i karantän innan han åkte tillbaka till USA igen. Det var verkligen en spontan resa som vi egentligen inte alls såg fram emot. Efter ett halvår ifrån varandra var det enda vi ville att få landa hemma, med familj och vänner och den här resan kändes först mest som ett utdraget hejdå. Men det blev verkligen tvärtom, kanske en av dom bästa och mysigaste resorna jag varit på. Allt var så kravlöst, och eftersom vi visste att vi skulle säga hejdå till varandra på obestämd tid så blev liksom varje sekund väldigt dyrbar.

Tack för att du älskar mig och aldrig fått mig att tvivla trots att vi varit ifrån varandra i så många månader. Tack för att du låter mig växa på egen hand, bli trygg ensam och alltid pushar mig till att vara mitt bästa jag. Även om jag varit allt annat än mitt lyckligaste jag det här året. Bland det finaste jag tycker att vi har är att vi alltid respekterar varandra och unnar varandra att må bra och ha kul. Det har varit ett år där vi "missat" väldigt stora saker i livet, men också ett år där vi fått växa som egna personer och det tror jag vi kommer ha stor nytta av i framtiden <3

En annan fin grej jag hann med innan hösten var en liten tjej-weekend med Jossan till Västerås. Det var verkligen så himla mysigt och precis vad jag behövde göra med en vän. Och på tal om vän, så är jag otroligt glad att vi hittat tillbaka till varandra starkare än någonsin det här året. Har haft så himla kul och skrattat så mycket. Och fan vad jag hoppas nästa år kan bjuda på lite flera get-aways. Små undanflykter från vardagen där man får samla energi och skapa minnen.

Om jag skev att det här året varit som en stor dimma, då är det inget emot vad den här hösten känts som. Bokstavligen en mörk dimma. Tror jag kan räkna på en hand gångerna jag hittat på riktigt roliga saker. Vad hände med den här hösten egentligen? Det har mer varit ångest, frustration och oro i mitt bröst. Jag känner mig så klar med 2020, nu vill jag lägga det bakom mig och vända blad. Jag tror att vi alla lärt oss mycket det här året, och kommer inte ta lika mycket för givet efter det, samtidigt som vi nog känner oss lite skärrade. Jag vågar inte hoppas på att 2021 kommer bli mitt bästa år någonsin, men jag vet i mitt hjärta att det kommer bli bättre. Iallafall kommer mitt hjärta vara helt och fyllt igen, för nästa år ses vi, får ha en vardag tillsammans igen och det är det som får mig att orka och se ljuset just nu. Tre veckor kvar på det här skitåret, det klarar vi alla <3

Gillar

Kommentarer

Hedvig
,

Hej Tove. Har läst din blogg till och från de senaste åren. Jag är 27 år och bor också söder om söder, men är egentligen från Småland. Jag ser hur du kämpar och håller modet uppe, och vill bara skicka en hälsning i denna gråa vardag (i dubbel bemärkelse). Du verkar vara en så himla trevlig och jordnära tjej! Ville egentligen bara ge lite pepp, kan inte vara enkelt med distansförhållande i dessa tider. Hoppas du får en fin helg och jul! Kram

S
,

Jag tycker också att denna höst varit så otroligt grå och allt känns som en dimma? Det har knappt hänt något kul alls för min del till exempel och kan också räkna på en hand antalet saker som varit roliga denna termin? Skönt att inte vara ensam om att känna så iaf!

Jonna
,

"Också lite helt tårögd när jag tänker på att jag hittat någon som också har hittat mig." Vad lite jag grät när jag läste den meningen :') SÅ fint!!!